Människan ställs alltid inför nya prövningar. Det är alltid något som vi på egen hand måste lösa, något som sedan kommer att påverka vårt samvete till det possitiva eller negativa. Alltid. Det går inte en dag utan att man känner att man måste prestera, visa vad man går för, lösa livets alla frågor. Det går inte en dag utan att jag har dåligt samvete för allt jag inte hunnit under dagen, allt som jag egentligen borde vara bättre på om jag bara la manken till, alla som jag bryr mig om och som jag bara vill väl men som ändå far illa på ett eller annat sätt. Sjukdomar slår till, vissa tillfälliga andra permanenta. Åldern tar ut sin del, något som jag inte kan påverka. Jag vill så mycket men det är så lite jag kan påverka. Jag är ständigt rädd för det oförutsägbara. Att allt ska rasa samman.
Jag har så höga prestationskrav på mig själv. Jag måste alltid göra mitt bästa och när jag gjort det kan jag alltid göra lite bättre. Jag är sällan nöjd med vad jag själv har presterat. Jag tänker alltid "borde jag gjort det bättre? Kunde jag gjort det bättre?" Kan jag påverka framtiden genom att slita som ett djur i nuet? Jag är snart 18 år men är nästan gråhårig av allt tänkande och grubblande. Jag känner hela tiden att det jag gör nu kommer att påverka kommande. Jag måste prestera. Så är det bara. Jag får aldrig vila. Aldrig. Gör jag det kommer jag att grubbla ännu mer på allt som jag kunde gjort annorlunda. Det blir bara värre för mig själv.
Jag är så rädd om alla jag tycker om. Jag tror att världens öde ligger på mina axlar. Jag tror att det är jag som har ansvaret för att alla mina nära och kära ska må bra. Jag är ständigt orolig. Jag känner att jag mår dåligt av att inte kunna släppa taget om denna tanke. Jag måste inse att jag inte kan styra över allt. Allt beror inte på mig. Men det är svårt. Jävligt svårt. Och jag blir så trött. Psykiskt, fysiskt, kroppsligt, själsligt. Hur länge kan en människa orka?