Jag låg i sängen inatt och lyssnade igenom några av mina gamla skivor. Ställde också fram min gamla lava lampa för att få fram den riktiga nostalgi-känslan. Det funkar inte med bara musik eller bara lampan. Dom är ett team. Dom hör ihop.Tillsammans funkar dom som terapi för mig.
Jag kan ligga i timmar och titta på glittret som sakta rör sig runt i lampan, samtidigt som jag lyssnar på de låtar som följt mig genom livet.
Jag tänker inte på något speciellt. Faktiskt så tänker jag inte på något alls. Det är som att själen lämnar min kropp, och beger sig ut på egna bekymmerslösa äventyr, medan jag ligger kvar i sängen som ett tomt litet skal och bara stirrar på lampan och de vågor som den bildar i taket. I flera timmar.



Nu ljög jag. Jag tänkte faktiskt lite grann i början. Innan hela "heal me" systemet satte igång.
Jag gick igenom livet. Tänkte på allt man varit med om. Alla man lärt känna. Alla vänner man skaffat sig genom åren. Alla pojkvänner man haft som man stensäkert trodde var ens livs kärlek, fast som senare visade sig vara nonchalanta idioter.
Trots detta är det inget jag ångrar. Jag är stolt över den jag är och vad jag har åstadkommit i mitt liv, och de saker som jag hittills har valt att lägga ner min tid på.

Och nu till en tyst minut för min vän Kewin. Det kommer att bli tomt utan dig!