På Jimmys begäran kommer här ett till inlägg för dagen. Nog för att det strider lite mot mina principer. Jag som knappt brukar skriva två gånger i veckan. Men jag kanske ska ändra på det. Får man fler läsare då? En tanke slog mig idag när jag satt å slösurfade i x antal minuter, herregud va många bloggar det finns egentligen. Och de mest lästa handlar alla om mode. Får inte folk nog? Nog för att jag gillar kläder men vad har det för sexuell betydelse egentligen vad andra har på sig och hur mycket det har kostat dem? Antagligen är det jävligt intressant eftersom dessa bloggar har flera 100.000 läsare varje dag och tjänar x antal hundratusen i månaden på att skriva om vad de sedan lägger dessa pengar på. Helt oförklarigt enligt mig, men det säger jag nog för att jag aldrig kommer att nå dessa ofattbara siffror själv. Då måste jag nog chocka världen och komma med något som ingen har gjort förut. Eller kanske måste även jag dyka ner i havet bland alla så kallade "modebloggare"? Skriva om dagens outfit, veckans köp, månadens fynd och annat trams. Nä, jag tror jag håller mig till verkligheten. Dock kan jag nog drämma till med ett knäppinlägg då och då för att höja läsarstatistiken lite.
 

Dagens outfit: Robins gamla t-shirt från mellanstadiet och en jägarekeps vars ägare är okänd

Jag har länge ställt mig frågan: när är man egentligen vuxen? Hela tiden har jag satt upp nya mål och tänkt att efter jag har gjort bort det här, då är jag vuxen. Det började med att jag flyttade hemifrån, men det gjorde jag redan när jag var 16 år och då kände jag mig inte alls speciellt vuxen. Sen tänkte jag att när man fyller 18 så är man väl ändå vuxen? Man blir då myndig iallafall. Födelsedagen kom och jag kände mig fortfarande liten och ynklig. Men när jag tagit körkortet då? Nä, inte ens när jag satt där med körkortet i min hand kunde jag säga att nu jävlar är jag vuxen. Men nu, helt plötligt, samlar jag en massa vuxenpoäng. Pensionspapperen kom och jag ska nu bestämma hur jag vill placera mina pengar för framtiden. Valpapperen inför EU damp ner i brevlådan, nog för jag inte vet hur jag ska rösta eller VEM jag ska rösta på. Idag tog jag också ännu ett steg närmare. Var hos blodbussen idag och gjorde en massa kontroller för att se om jag kan bli blodgivare, eller om jag får behålla det själv. Dom tömde mig iallafall på fem rör. Så, vuxen blir man när man tänker på andra än sig själv. Eller? Ska till tandläkaren den 8:e också, och då ska jag teckna en tandförsäkring för eventuella lagningar senare i livet. Man vill ju inte bli urfattig för ett litet hål, eller hur? Och nu är det ju studenten om drygt två veckor, sen blir det arbete resten av livet. Förhoppningsvis. Ja, man börjar nog bli vuxen ändå! ;P

Jag är så tacksam för alla som finns där för mig. Jag är tacksam över att ha någon att finnas till för. Jag är tacksam för att fått uppleva så pass mycket hittils. Kärlek. Glädje. Uppskattning. Vänner. Upplevelser. FAMILJ.

"Att känna tacksamhet och inte uttrycka det är som att slå in en present i ett paket men utan att ge bort det." - William Arthur Ward

Vad är du tacksam över?

Idag är en glad dag. Den började iof jävligt surt, men sen med lite palt i magen så lös den upp! Har struttat omkring i lägenheten i studentkläderna och känt mig allmänt jävla snygg. Men mössan är däremot ett annat bekymmer. Vem fan är snygg i en studentmössa?! Hur jag än vrider och vänder på den så ser jag likt förbanant ut som en lokförare... Hmm, hur gör djur?

Idag blev det en dagstripp till Jörn - byn som gud glömde. Skulle inte kunna bo där än om jag fick betalt. Men nog om det, det finns säkert någon charm i byn även om jag inte kan se den. Kollade på en bil som var fin och självklart fick den då följa med hem. Så dagen har i princip spenderats i en bil. Från tidig morgon till sen kväll. Vaknade också upp med världens nackonta och det mina vänner, är inte så jävla najs att ha när man ska köra bil. Smärtan låg och tryckte på en nerv så vänsterarmen blev lite halvkonstig. Men nu är det botat efter typ en timmes masage. Sen har jag kommit på att jag vill ha ett badkar. Fick en sådan lust att ligga i ett hett bad med skum och värmeljus runt hela kanten, och bara titta i taket och fundera över livet. Fick dock nöja mig med en halvtimmes varmdusch, sittandes på golvet med lite värmeljus på handfatet.

Till detta ska denna låt avnjutas
 

Jag börjar hämta mig lite smått från den hjärtskärande incidenten. Städade bort hennes skålar idag. Det kändes nästan som att hon ändå var närvarande när man såg hennes mat stå där på golvet, fastän jag vet att så inte alls är fallet.

Mitt i allt annat som hör vardagslivet till har man dessutom en massa plugg som trycker på hjärnhinnan. Värst med det är att min hjärna har tagit studenten för länge sen så jag varken minns eller VILL komma ihåg vad vi tidigare pratat om, så det blir en massa annat surfande istället för skrivande. Men på måndag far jag till stora staden Stockholm i fem dar så det blir lite semester iallafall. Även om vi ska dit med skolan och gå på en massa studiebesök hitan och ditan. Men det känns nästan som att man hellre föredrar det än att sitta å glo i en dataskärm hela dagarna.

Måste bara komma på vad jag ska ha med mig. Men känner jag mig själv rätt har jag redan koll på det mesta så det blir väl packning en timme innan flyget går. Ha!

C U

Fy fan vilken sorg! Känns som mitt hjärta har slitits i tusen bitar och hur jag än gör så går det inte att laga. Som en kristallvas som ramlat ner i ett stengolv och flugit i tusen bitar, och som sen är omöjlig att limma ihop. När jag fick det där samtalet och frågan om jag hade plats för en katt tänkte jag först nej. Jag är ju ingen kattmänniska. Men sen tänkte jag varför inte? Det skulle ju bara bli en vecka eller två, tills vi hittade ett nytt hem. En vecka blev två, sedan tre. Vi kom bra överens, Kisse och jag. Från början var hon lite blyg och låg mest bakom soffan eller innanför dörren, men det tog inte länge innan hon visade upp sin underbara personlighet. Och det var då vi började komma lite i luvens på varandra. Varje natt skulle hon absolut ha upp garderoben och hon gav sig inte förren hon fick upp den, bara för att titta lite i den och sen vara nöjd. Varje natt likadant. Oftast brukar hon också dra ut alla väskor som finns därinne. Speciellt gitarrväskan, den gillade hon speciellt mycket. Min matglada lilla Kisse. Sen när hon blev på löpen blev det lite värre. Jag var inte alls så glad när hon markerade sina revir lite överallt, men bara på tygsaker som låg på golvet som egentligen inte hörde hemma där. Jag saknar henne. När man varit borta visste man att hon väntade på mig. Hon brukar komma springandes emot mig och jamandes springa runt fötterna. När jag skulle sova brukar hon ligga på min kudde tills jag somnade.
Det är precis som att det var skrivet att våra vägar skulle mötas. Att vi skulle lära känna varandra. Fastän jag ibland varit lite argsint på henne, finns det ändå nästan bara ljusa minnen. Sådana som med tiden kommer locka fram ett leende på mina läppar. Trots allt finns det ingen som hon. En helsvart donna, 5 kg fjäderlätt och ett halvt öra. Trodde aldrig att jag skulle kära ner mig så mycket. Bölar som ett litet barn var och varannan minut. Tänker hela tiden; kunde jag ha gjort något annorlunda? Dom i min närhet påminner mig hela tiden att det var det bästa för Kisse, men om det nu var det bästa varför känns det då helt förjävligt? Har inte ens haft hjärta till att plocka bort hennes saker. Matskålarna står kvar. Orörda. Till och med kattlådan.
Vi satt å grät bredvid varandra i bilen när jag skulle skjutsa ner henne. Jag bakom ratten och hon i reseburen bredvid. Det var precis som att hon hade på känn vad som skulle ske. Till råga på allt så har det regnat hela dagen. Kanske är det fler än jag som har sorg?

Tycker den här låten passade bra till en sorglig dag som denna. Ja, jag vet att jag kanske tar det något till en överdrift men jag kan fan inte hjälpa det. Jag har fastnat för kissen...

Idag är det dags. Om ingen mot all förmodan flyger in här som en räddande ängel så kommer Kisse att få vandra in i de sälla jaktmarkerna. Det känns förjävligt. Jag sitter och bölar som ett barn. Finns det inte något jag kan göra? Visst, hon kan ju få bo kvar här i all evighet men jag tycker inte det är riktigt rättvist för henne att få leva instängd i en lägenhet, när det enda hon vill är att vara ute. Springa på gröna ängar, jaga råttor hela dagarna och sedan ligga och jäsa i solen. Har hört mig för hos alla jag kan komma på men det finns ingen som kan ta henne.
Nu ligger hon på rygg under bordet, precis som hon gjort så många gånger förr. Jag tittar på henne försiktigt över axeln med skuldkänslor bubblandes inom mig. Vad kan jag göra för henne?
Dessutom är hon på löpen  för andra gången  på en månad så hon skriker utöver sig och väntar på en karl som kan rädda henne från hennes besvär. Undra hur världen skulle se ut om alla fruntimmer var som katthonor? Överbefolkad antagligen. Mer än den redan är.
Men skämt å sido.  Gör jag verkligen det rätta nu för det känns förjävligt. Antingen lägger jag ut 1500 spänn på en kastrering så hon slutar pissa överallt i löpandes tider, och så får hon ett hem i Ensamheten hos Lars och Lena. Eller så blir det den andra vägen. Den mer permanenta. There is no returning back!