Ibland uppstår en konstig stämning mellan människor. Anledningen är oklar. Stämningen är tryckt. Det känns som man bor i en liten bubbla, som att man finns men ändå inte. Hur man ska ta sig ur denna bubbla är också oklart. Det finns ingen som kan hjälpa en ut. Det är något man måste göra själv. Så är det bara.

Känner mig som en gammal disktrasa. En disktrasa som folk nöter mot smutsiga bord och bänkar, och som de sedan slänger bort. Helt oberörd.

Om det är jag som är disktrasan, hur kan det då komma sig att det är jag som står där ensam i hörnet, med skamstruten på huvudet?

Appropå allt och ingenting; Nu ska tydligen Charlotte Perelli och Jan Johansen vara på Dansgalan, så nu måste jag ju dit ändå. Hade inte tänkt gå iår. Det brukar ju ändå bara vara skit, en massa dansband. Not intressant. För några år sen var jag faktiskt där och såg Sara Löfgren och Linda Bengtzing, och förra året såg jag en skymt av Brolle. Men det brukar ju vara så fasansfullt dyrt. Och sen är det ju hur man ska smuggla sig in. Men det löser sig nog. Med lite tur.