Hade en omännskligt lång lektion i psykologi nu på morgonen. I boken står det om en liten kille. Albert heter han. Han sitter och leker med en råtta när en forskare plötsligt slår hårt med något i pojkens närhet och skapar en öronbedövande smäll. Pojken blir såklart livrädd och kopplar ihop denna rädsla med den råtta som han höll i sin hand. Efter denna händelse blir lille Albert livrädd för allt med päls, en rädsla som senare utvecklas till rädsla för karlar med skägg.

Detta kallas tydligen för Generalisering, när man kopplar ihop en sak med en annan, och genast märkte jag hur idélampan tändes över mitt huvud. Nu vet jag varför jag är rädd för mörker, spöken, björnar och ormar! Lite långsökt är det dock, men vad kan det annars finnas för förklaring?

Såhär ligger det till:
Jag såg en riktigt kuslig film, med döda människor som återuppstått av någon anledning. Därav spökfobin. Sen kopplar min hjärna ihop detta med mörker, eftersom det ofta är väldigt mörk omgivning i denna typ av film. Detta resulterar i att hjärtat rusar när jag tvingas utsättas för mörker.
Och mörkret är alldeles kolsvart i skogar, därav den rädslan. Och vad finns i skogen? Jo, BJÖRNAR OCH ORMAR! Fy fan.

Lösningen på dessa fobier ska vara att man utsätts för det man är rädd för lite i taget i en trygg miljö, så med andra ord måste jag börja från början, med att se den där jävla filmen igen...