Helt plötsligt är det söndagarna som är ens fiender. Det är på söndagar man sitter på pottkanten, inte långt från att ramla ner. Det är då allt ska göras, man ska hinna med den där extra sovmorgonen samtidigt som man MÅSTE komma isäng i tid så man inte är så trött på den befarade måndagen. Usch! Man går och bävar sig hela dagen för att måndagen ska komma. Eller inte dagen i sig, utan allt den för med sig. Eller inte allt. Bara skolan. Fy. Men men. Det är väl bara å knipa igen och gilla läget. Kommer säkert att sitta där om några år och och tänka "Fy fan vad bra man hade det på skoltiden". Det tänker jag iof redan nu, fast om högstadiet. Det var roligt det. Iallafall sista året. Har inga minnen om arbetet, utan bara alla kompisar och allt hyss man gjorde dagarna i ända. Snöbollskrigen inomhus. Alla fönster som hela tiden gick i kras utan att någon var den skyldige. Vattenkrigen. Stollekarna genom korridoren som gick ut på att en sprang på stolar och dom andra skulle skynda sig att ställa dit en ny stol så dom inte ramlade i golvet. Toaletten som gick sönder och skapade översvämning i halva korridoren. Folk som åkte på en kartongbit nerför trapporna. Ja. Det var tider det.
Så är det aldrig nu. Nu sitter alla framför en dator och nöter. Man ska hela tiden prestera. Värdera. Vad kunde man gjort bättre. Är detta det resultat som jag var ute efter. Bla bla bla bla. Fan, vad less jag är på att prestera. Man kan aldrig göra ett arbete utan att måsta fundera ut varför man gjorde just så, hur resultatet blir, hur högt betyg det är värt.

Nä. Jag är skapt för något större. Vänta bara. Det kommer...