Nackdelen med att vara vuxen är att man ser allt med helt andra ögon. När man var liten var allt mest bara lek och man behövde inte fundera så värst mycket över det. Inte över sig själv heller för den delen. Det var alltid någon som såg till att man hade ätit ordentligt, var hel och ren och mådde bra. Nu måste man hela tiden planera och tänka över allt som händer och vad som komma skall. Det är nu man ser konsekvenserna som kan dyka upp, vilka problem som ställer till det om man rubbar lite på den stadiga grunden. Det är konstigt det där. Och inte särkilt roligt heller. Nu är det jag som ska gjuta den där stadiga grunden till mig själv, som jag ska stå på. Som ska vara grunden till mitt liv. Tidigare stod jag på någon annans. Nu måste jag göra mig en egen. Nog för att jag under flera års tid har byggt på mer och mer för att grunden ska bli så stadig som möjligt. Det är alltså nu det är upp till bevis. Har jag gjort mig en så pass stadig bas så den håller resten av livet? Det är det man aldrig vet förren man sitter där på kanten och kämpar för att hålla sig kvar när grunden spricker och ramlar ner i ett stort svart hål. Men det där hålet kanske håller sig undan om jag har tur. Om jag sköter mig bra. Det återstår att se. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag inte att ge upp i första taget.

En annan sida av mig gillar denna nya grund. Möjligheten att själv kunna bestämma över sin egna framtid. Kunna göra mina egna val. Det svåra med detta är att hålla kvar alla andras grunder kvar, sammansatta med min. För trots att jag nu har en egen så vill jag inte släppa de andra, de som står mig närmast. Därför har jag helgarderat mig. Men dubbelsvetsade järnkedjor som håller de andras grunder fast med min. Jag är inte den som släpper... Det ska ni veta.

Det är nu jag har chansen att smycka min grund, så små frön runt kanten som med tiden blommar ut i vackra skapelser. Stora och stadiga som står som gjuten i sten och som inte viker sig efter vinden ett uns.