Idag är det dags. Om ingen mot all förmodan flyger in här som en räddande ängel så kommer Kisse att få vandra in i de sälla jaktmarkerna. Det känns förjävligt. Jag sitter och bölar som ett barn. Finns det inte något jag kan göra? Visst, hon kan ju få bo kvar här i all evighet men jag tycker inte det är riktigt rättvist för henne att få leva instängd i en lägenhet, när det enda hon vill är att vara ute. Springa på gröna ängar, jaga råttor hela dagarna och sedan ligga och jäsa i solen. Har hört mig för hos alla jag kan komma på men det finns ingen som kan ta henne.
Nu ligger hon på rygg under bordet, precis som hon gjort så många gånger förr. Jag tittar på henne försiktigt över axeln med skuldkänslor bubblandes inom mig. Vad kan jag göra för henne?
Dessutom är hon på löpen  för andra gången  på en månad så hon skriker utöver sig och väntar på en karl som kan rädda henne från hennes besvär. Undra hur världen skulle se ut om alla fruntimmer var som katthonor? Överbefolkad antagligen. Mer än den redan är.
Men skämt å sido.  Gör jag verkligen det rätta nu för det känns förjävligt. Antingen lägger jag ut 1500 spänn på en kastrering så hon slutar pissa överallt i löpandes tider, och så får hon ett hem i Ensamheten hos Lars och Lena. Eller så blir det den andra vägen. Den mer permanenta. There is no returning back!