Fy fan vilken sorg! Känns som mitt hjärta har slitits i tusen bitar och hur jag än gör så går det inte att laga. Som en kristallvas som ramlat ner i ett stengolv och flugit i tusen bitar, och som sen är omöjlig att limma ihop. När jag fick det där samtalet och frågan om jag hade plats för en katt tänkte jag först nej. Jag är ju ingen kattmänniska. Men sen tänkte jag varför inte? Det skulle ju bara bli en vecka eller två, tills vi hittade ett nytt hem. En vecka blev två, sedan tre. Vi kom bra överens, Kisse och jag. Från början var hon lite blyg och låg mest bakom soffan eller innanför dörren, men det tog inte länge innan hon visade upp sin underbara personlighet. Och det var då vi började komma lite i luvens på varandra. Varje natt skulle hon absolut ha upp garderoben och hon gav sig inte förren hon fick upp den, bara för att titta lite i den och sen vara nöjd. Varje natt likadant. Oftast brukar hon också dra ut alla väskor som finns därinne. Speciellt gitarrväskan, den gillade hon speciellt mycket. Min matglada lilla Kisse. Sen när hon blev på löpen blev det lite värre. Jag var inte alls så glad när hon markerade sina revir lite överallt, men bara på tygsaker som låg på golvet som egentligen inte hörde hemma där. Jag saknar henne. När man varit borta visste man att hon väntade på mig. Hon brukar komma springandes emot mig och jamandes springa runt fötterna. När jag skulle sova brukar hon ligga på min kudde tills jag somnade.
Det är precis som att det var skrivet att våra vägar skulle mötas. Att vi skulle lära känna varandra. Fastän jag ibland varit lite argsint på henne, finns det ändå nästan bara ljusa minnen. Sådana som med tiden kommer locka fram ett leende på mina läppar. Trots allt finns det ingen som hon. En helsvart donna, 5 kg fjäderlätt och ett halvt öra. Trodde aldrig att jag skulle kära ner mig så mycket. Bölar som ett litet barn var och varannan minut. Tänker hela tiden; kunde jag ha gjort något annorlunda? Dom i min närhet påminner mig hela tiden att det var det bästa för Kisse, men om det nu var det bästa varför känns det då helt förjävligt? Har inte ens haft hjärta till att plocka bort hennes saker. Matskålarna står kvar. Orörda. Till och med kattlådan.
Vi satt å grät bredvid varandra i bilen när jag skulle skjutsa ner henne. Jag bakom ratten och hon i reseburen bredvid. Det var precis som att hon hade på känn vad som skulle ske. Till råga på allt så har det regnat hela dagen. Kanske är det fler än jag som har sorg?